34
Rhens djupa graf — och, lik befriad svan,
Hon störtade dit ned från borgaltan!
Se, Carl den Stores hem, der, Romarn lik,
Han odlade sitt fält, hvargång från striden
Han återkom, ej blott på lagrar rik:
Sydländska drufvan, som till fröjd i tiden
Han omplanterat i sin älsklingsverld,
Har ock odödliggjort hans segerfärd.
Hvart ögat ser, från flodens fagra strand
Till borgruinens brant hvad menskor kräla
Som trägna myror, att med flitens hand
I tidig vår de späda rankor spjela!
När drufvan, rodnat, o, hvad lek och fröjd
På skördens fest kring berg och dalar röjd!
Mot bergens mörka fond hur ljus och glad
Den rika taflan floden återstrålar,
Med dômer thronande från stad till stad,
Der idoghet sitt ädla välde målar
Från dal till dal och som vasall ej mer
Näfrättens skatt åt borgens herre ger!
Än höjer sig en herrlig forntidsbild,
Ruinen af en kyrkas hvälfda bågar,
Än, ifrån odlarns låga tjäll ej skild,
Tornspiran, der det gyllne korset lågar
I aftonglansen af en purpursky,
Då klockan hörs från löfomkransad by.
Säg, konstnär, hvilken tid du priset ger:
Ett fordom eller nu, ej fjerran skilda,
Då borgruin, lik fallen kämpe, ser
Det frilietslif, som nya slägten bilda? . . .
Åt båda gläds, och dröm på Rhenens färd
Vid minnets echo en romantisk verld!
