Sida:Nordstjernan1843.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

35

VETERANEN

vid hjeltens graf.

Hvem satte kronor på och tog dem af,
Allt med en vink utaf sitt eget varde?
Du i Paris kan se min hjeltes graf,
Der än han vaktas af sitt gamla garde.

Följ mig till Invalidernas hotel,
En verld för sig, der ej annaler fela,
Då minnen vakna, som på lifvets qväll
Tretusen gamle med hvarannan dela.

Ej bränner mer den heta öknens vind
Som fordom vid Egyptens pyramider,
Ej mer på isfält öfver ärrig kind
Sin hemska fasa nordanstormen sprider.

Se, skilda grupper njuta hvilans frid
På löfklädd gård, en park, som festligt prålar.
Hur ljuft att andas hemmets luft, så blid,
När lifvets dag sin aftonrodnad målar!

Från flydda dagars sol en återglans
Dock på sitt bröst, af åldern kyldt, de bära
I stjernan, smyckad af den lagerkrans,
Som Kejsarn helgat åt de tappres ära.
 
En cicerone lätt du välja kan;
Förbindligt språkande, han dig ledsagar:
”Vill, främling, du se grafven,” frågar han,
”Och invalidens verld på gamla dagar?

Se dig omkring! Hvaren sin löfsal har
Der Kejsarns byst af murgrönskransen smyckas.
Hvi skulle han, som krigarns afgud var,
Från place Vendòme, liksom från thronen, ryckas?


3*