Sida:Nordstjernan1843.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36


Vid frihetsrop hans bild på sin kolonn
Af Juli-hjeltarne dock åter höjdes.
Och sist kring stoftet af Napoleon
I sorgligt tåg, hvad festlig hyllning röjdes!

Se, dòmen hvälfver sig mot himlens blå,
Med strålglans öfver segerfanor gjuten;
Ej Clovis graf, men hjelten värd ändå,
Fast han från Saint Dénis blef utesluten.

Ett kungligt blod gör det så stora ting,
Om själens storhet ej monarken äger?
Hans tanke flög som örnen vidt omkring,
Som på sin flygt ej målet öfverväger.

På Simplon, tolkande Napoleons makt
Att föra ut hvad jetteverk han ville,
Du får ett svar, hvem som har grunden lagt
Till kungaväldet af hans djerfva snille.

Se, vid hans graf — liksom vid slutet tält,
Der Kejsarn slumrade från vunna strider —
Än stå med fanor ifrån ärans fält
Hans krigare på vakt — som invalider.
 
Här, inom kistan med insignier på,
Har seklets störste man nått fridens hvila.
Ej skall han mer, att verldens undran få,
En mäktig stormvind genom tiden ila.

Der ligger svärdet — erke-engelns svärd,
Som låtit bojor, liksom välden, brista.
Förhärjande på lyckans segerfärd,
En ljungeldskraft var själens gudagnista.

Den hatt, han bar vid hafvets dystra sång,
Den lampa, som på Sanct Helena brunnit
Med graflikt sken för hjeltens blick en gång,
Sin plats i griften som trophéer vunnit.