47
ste således ensam råda dig. Framfor allt, Emilia, var klok. Jag ber dig: blott en enda gång, blott denna gång, var förnuftig. Jag bestrider alldeles icke Wilhelm sina förtjenster, och att äfven han var en förträfflig yngling. Han har rest till Brasilien. Det Kr möjligt, att han der gjort lycka; någon gång i verlden skall han väl återkomma. I Brasilien finnas diamantgrufvor, säger man. Jag vill icke neka det. Det är möjligt, att han i Columbien, i någon af Bolivars stater, vid sjelfva Rio de la Plata, genom sin tapperhet svingar sig upp till en plats, anstår hans namn och hans börd. Men — jag säger — allt detta utgör dock endast möjligheter. Major Fabian är deremot en verklighet, en solid verklighet. Och jag frågar dig uppriktigt: har det varit rätt gjordt af Wilhelm, att i tre hela år icke låta dig få en enda bokstaf till underrättelse om hans tillstånd?
Fröken Emilia fortfor ett ögonblick försänkt i melankolisk tystnad. Hon hade släppt grefvinnans hand. Hastigt fattade hon den åter och utbrast, likasom väckt till lif genom en ingifvelse. ”Och min mor tror då fullt och fast, att major Fabian är en så ädel, en så fullkomligt aktningsvärd man?”
Utan tvifvel, mitt barn. Huru kan du sätta detta i fråga? Du har sjelf utan svårighet kunnat bedöma honom under denna tid, som han gjort dig sin uppvaktning; och — du vet — han kommer äfven till oss i eftermiddag, för att få ett slutligt svar på sin förnyade bön, sedan han en gång nödgats emottaga ditt afslag.
”Jag skall undersöka, jag skall utforska: ja, jag skall!” hviskade fröken Emilia, meden ännu högre blekhet utbredd öfver sitt anlete. ”Visar han sig — som han bör dervid, så —
Godt. Du lofvar då, att med mera vänlighet, mera innerlighet, skulle jag säga, emottaga honom nu, än förr?
”Jag lofvar ingenting. Men är han en så aktningsvärd man, som min mor säger, så — få se.”
Ah, utom all fråga.
