48
”Låtom oss då icke vidare tala i detta ämne nu, om
min mor älskar sin stackars Emilia?”
Grefvinnan log och teg. Samtalet öfvergick till andra föremål, och man åtskiljdes.
På eftermiddagen, redan tvenne timmar före den vanliga emottagningstiden, inträdde grefvinnans kammartjenare och anmälde herr majoren.
Grefvinnan tyckte väl, att han kom något tidigt, men föreställde sig lätt skälet. Major Fabian inträdde: en kraftfull gestalt i sina bästa år, eller litet deröfver; och som ännu till och med kunde kallas skön, i fall man icke redan hade själens innersta veck draperade kring någon annan. En knappt märklig claiming öfverföll fröken Emilia.
Men herr majoren, med en lätt bugning för henne i förbigående, vände sig till grefvinnan. Efter en helsning, som tillika innebar en ursäkt för en alltför tidig ankomst, öfvergick han till framställningen af en önskan. Han bad, att en gång få se fru grefvinnan och hennes dotter på sitt landtställe utanför staden, nyligen inköpt, ordnadt och möbleradt. Han ingick i en kort beskrifning öfver egendomen, hvilken, till och med hvad åker, äng och skog beträffade, alldeles icke var att förakta. Slutligen tilläde han, att vädret denna dag var så förtjusande, att det lockat honom till den djerfheten, att till och med just nu anlända med sin vagn, låta den hålla utanför grefvinnans port, och fråga, om han icke finge tillåtelse, att ledsaga henne på en promenad genast. Der- ute hos mig, slöt han, är i afton ett litet valdt sällskap af personer, som fru grefvinnan känner allesammans.
Grefvinnan fann ingen svårighet i att bifalla detta förslag, och fröken Emilia ansåg, att om majoren skred så långt, som till en förklaring derute på landet, så vore alltid stället, äfven der, att svara det hon föresatt sig.
Efter en liten stund rullade man af. Major Fabian var den mest förekommande. Att i ett vackert åkdon med sköna hästar skynda fram öfver de bästa gatorna i en
