49
stor stad, utgör redan ett nöje: att slutligen befinna sig utom staden, är dock en ännu bättre himmel. Landet stod denna årstid blomstrande i sitt rikaste behag. Vägen krökte sig genom lundar och skogar, der en och annan tokrolig vind susade på försök emellan några af de spädaste grenarne. För öfrigt herrskade fullkomligt lugn. Alla äldre, större träd, med sina allvarsamma qvistar förmådde ej rubbas af så svaga luftvågor. En aromatisk aftonånga ifrån blommor och gräs höjde sig i en osynlig sky från jorden. Snart flydde den sista skogen bakom de åkandes vagn; utsigten öppnade sig, ett fält vidtog, en lång allé mötte, och vid dess slut ett praktfullt landthus, utvisande egarens rikedom och fina smak.
Fröken Emilia besåg allt med en ofrivillig suck.
Man steg ur vagnen.
Icke utan en glad öfverraskning inträdde grefvinnan i en så täck boning. Hon hade under den tid, bekantskapen med major Fabian egt rum, hyst de fördelaktigaste begrepp om hans personliga företräden; men att han tillika besute nog af denna verldens goda, för att kunna köpa det sköna Sans-souci, hvartill de nu anländt, och hvars salonger hon såg i den elegantaste och tillika enklaste stil öppna sig för hennes ögon, det var mera än hon väntat. En flamma af ganska ljus dager gick genom hennes känslor, vid tanken på en sådan måg. Blott en droppa af smärta göt sig i fantasiens pokal, vid föreställningen om möjligheten af en ännu fortfarande vägran ifrån Emilias sida.
Man såg sig snart omgifven af ett litet sällskap förtroliga vänner ifrån staden, alla tillhörande grefvinnans vanliga cirkel.
Emot skymningen spatserade man i små afdelningar genom trädgården. Man nalkades parken. Major Fabian hade erhållit fröken Emilias arm, och vände sig till några mindre besökta gångar. Grefvinnan varseblef detta utan missnöje.
Efter en stund blickade fröken omkring sig och fann
