50
sig alldeles ensam med majoren. Ännu en vändning kring några höga hagtornshäckar, och hon märkte framför sig en pavillon, alldeles ny, efter hvad man lätt kunde se; byggd likväl i den byzantinska stilen. Majoren, som önskade visa fröken Emilia sina anordningar, sitt lilla ”landtbibliothek” derinne, och rådfråga hennes smak öfver ett och annat, bad henne stiga in. Hon gjorde det utan tvekan.
Inne i pavillonen stod en soffa. Framför fönstren helsade blomrika camelier, och, betydelsefullast af allt, en hög passionsblomma i fullt flor, stående i en svart vas.
”Min fröken! jag behöfver icke säga afsigten, hvarföre jag vågat denna promenad, och hvarföre jag sökt —” började majoren. Han fortsatte med en högsint mans hela förtroende till den goda sak, hvarför han talar, att utveckla skälen till den förnyade bön, han gjorde om hennes hand. ”Det Nej — det, som jag dock hoppas, icke alldeles afgörande afslag — jag en gång förut nödgats höra, har icke afskräckt mig ifrån, att åtminstone våga visa hurudan den boning är, jag har att bjuda på, i fall den högsta lycka skulle skänkas mig.”
Fröken Emilia såg på major Fabian med rörelse. Hon stod oviss ett ögonblick; men snart, med en beslutsamhet, som öfvervann allt, yttrade hon: tillåt mig en öppen förklaring!
Majoren förde henne till soffan, och de satte sig. ”Jag väntar min dom ifrån sköna läppar,” svarade han.
Ännu en gång tycktes hon behöfva göra våld på sig, och sade derefter, med handen sakta hvilande på majorens arm, med blicken varmt riktad i hans öga: jag, jag skulle ej till maka kunna taga någon, för hvilken jag ej hyste den oinskränktaste, den fullkomligaste aktning.
Majoren teg, litet förvånad öfver denna början.
Emilia fortfor: jag — jag skulle icke för herr majoren kunna fortfara med den djupa aktning, jag hittills hyst, om —
”För Guds skull säg ut!”
Om herr majoren fortfar, att vilja hafva mig till sin
