51
maka. Ty, förstå mig! jag skulle icke handla rätt, om jag bifölle, att blifva herr majorens. Således — om herr majoren det oaktadt toge mig, mig, en person, hvilken uppfört sig orätt, så skulle ju herr majoren derigenom sjelf handla emot hvad det aktningsvärda kräfde? Och huru skulle jag då kunna fortfara i min aktning för herr majoren?
Fabian runkade, smått leende, på hufvudet öfver dessa ord, hvilka mer liknade spetsfundigheter, än ett känslofullt sinnes uttryck. ”Alltsammans synes då hvila på det,” inföll han, ”att det egentligen är fröken Emilia, som anser sig göra illa genom att taga mig; och sedan är det jag, som i min ordning uppförde mig klandervärdt, derest jag förenade mig med en person, som i det nyssnämnda afseendet handlat oförsvarligt? Haka! är det icke så? Den- na cirkel i framställningen är sinnrik och vacker, men icke smickrande för mig.”
Jag visste, att jag skulle sätta herr majorens godhet i en svår frestelse att öfvergå till vrede, då jag yttrade tankar, som låta så förnärmande. Men jag hoppas på förlåtelse?
Han kysste hennes täcka hand, hvilken hon sakta drog tillbaka.
”Säkert,” fortfor hon, ”har min mor underrättat herr majoren om den äldre förbindelse, jag redan knutit?”
Med Wilhelm —?
”Herr majoren känner således allt?”
Min fröken, låt mig tala utan omsvep. Wilhelm * * utgör en af mina äldsta, varmaste bekantskaper. Hans resa till Brasilien, för fem år tillbaka, smärtade mig mycket. Men frånvaron utplånar många veck på hjertats duk.
”Icke alltid!”
Fabian såg på henne med en blick, hvars hemlighetsfulla mening ej var lätt att utforska. Fröken Emilia! fortsatte han, jag har af fru grefvinnan hört omtalas denna bekantskap emellan min lyckliga vän och fröken sjelf. Men, att det var en knuten förbindelse, visste jag i sanning ej?
