52
Hvad manar herr majoren?”
Jag vet icke.
”Missförstå mig ej. Emellan Wilhelm och mig kom det icke en gång så långt, som till förlofning. Blott ord voro vexlade oss emellan; men ord, som uppblommat ur våra tankars renaste sanning. O herr major, jag skulle vara den mest föraktliga, om jag glömde honom och hvad han sagt till mig. Ingen hörde oss. Blott min mor lick del af våra tankar. Men ”minnet är själens ängel” så var det sista han sade till mig, innan han for: ”få se, Emilia! om du bevarar den för min rakning?” Jag såg honom fara! I min enslighet, i min mors kabinett, der vi sist samtalade, svor jag — ingen mer än Gud hörde mig — men jag svor min egen själ den troheten, att icke låta dess bästa blomma få vissna.”
Fabian steg upp. En tår glänste under hans ögonlock; han bad fröken Emilia följa sig till ett inre rum. Hon gjorde det.
Ej utan ett märkbart våld på sig sjelf, började han åter. Min fröken! jag har ett svårt, ett grymt uppdrag att verkställa. Men var öfvertygad likväl —
Emilia såg på honom med en skymt af förundran. Hon nalkades dörren för att, i värsta fallet, ega en undflygt.
Jag förstår allt, fortfor han hastigt och qvarhöll henne. Åf fru grefvinnan, er mor, var jag fullkomligt underrät- tad om den outsläckliga kärlek, min fordna vän njöt af fröken Emilia. Jag skulle sjelf förakta mig, som den största niding, om jag vågat lägga en kall hand emellan så varma sinnen. Men hör hvad jag vet!
Emilia studsade.
Nödvändigheten fordrar, att jag uttalar det sorgliga. Wilhelm är icke mer. Redan för två och ett halft år sedan stupade han för en kula i en drabbning vid Montevideo emot den beryktade diktatorn Francia. Min fröken! jag hade ej velat underrätta er härom, för att ej förkrossa er. Men aldrig skulle jag hafva sökt lyckan att blifva
