60
Grefve Wilhelm kysste hennes hand med återseendets hela glädje.
Under djup rörelse vände sig grefvinnan till sin dotter och sade: ”du har haft rätt, min Emilia! Med mod och ståndaktighet försvarade du vår själs hästa helgedom: troheten och hågkomsten. Du har blifvit belönad. Det brukas ej vanligen, att en mor ber sin dotter och säger: förlåt mig! Men jag går ifrån bruket, och gör det ändock. O Emilia, tack! Huru mycken lycka i dag?”
Emilia stod tyst, men med ett strålande uttryck af tacksamhet emot sin mor sjelf.
”Nu, mina barn,” sade grefvinnan, ”är det nog af den stumma, öfverflödande känslan. Låtom oss med munterhet utvexla frågor och svar öfver så mycket oförväntadt.”
Grefve Wilhelm omfamnade sin blifvande svärmor, och sedan han med några ord redogjort för sin resa, förklarade han sitt nöje öfver den lycka och helsa, hon säkert måste hafva njutit under dessa förflutna fem år, då han ej i hennes utseende kunde spåra den ringaste förändring, om icke snarare den, att hon i dag tycktes honom föryngrad, emot för då han for. Hon såg alldeles ut att blott vara sin dotters äldre syster.
Hon svarade ej på denna artighet, men kastade ett gladt öga på major Fabian.
Denne upptog tråden. Han vände sig till sin yngre vän och sade: ”har du i dag sinne för någon annans sällhet, än din egen, så tryck min hand och lyckönska mig. Ja, se hit! gör stora ögon! Om du, i förargelsen att icke kunna förvandla mig till en lottlös man, ej längre vill kalla mig broder, så benämn mig så gerna — far!”
”Fröken Emilia,” fortfor han, ”kan ni förlåta mig för hvad jag tillåtit mig, så utplåna all tanke på mig såsom — det jag aldrig var. Jag begär icke en gång er vänskap, jag bönfaller blott om nöjet att få vara er —”
Låt det blifva min omsorg, afbröt grefvinnan leende. Emilia skall hafva den största lätthet, att som sin älskade
