69
Träd och berg i djupa tankar
Öfver gåtans lösning stå;
Endast bäcken hoppar, vankar,
Kysst af strålar då och då.
Känn dock åter sångarbuden
Från vår lyckas fordna tid!
Hör! de minnesgoda ljuden
Tala än om fröjd och frid!
Hjertats strängspel än kan bäfva,
Oförändradt, liksom förr;
Vännen vingar fått, att sväfva
Till sitt tempels fönsterdörr.
Kom! De svarta molnens flockar
Blixtrat ut och fly sin kos;
Kom med dina gyllne lockar,
Med min krona, med min ros!
När din nickning du förnyar,
Ler med dina blickars makt,
Möta mig, ur gyllne skyar,
Nattens stjernor, nattens prakt.
IV.
Jemnförelse.
Hvad blänker på grenen af rosens träd?
En droppe, som tillrar och tindrar!
Hur ringa han är! hur skälfvande späd!
Men en sol i den lilla dock glindrar.
Hvad blänker på grenen af Lifvets träd?
En själ, som lider och njuter!
Hur trång hon sig känner! hur arm till och med!
Men en Gud hon inom sig dock sluter.
