71
Lärkan har det ännu bättre,
Der hon fritt i rymden svingar;
Ingen stäcke, ingen fjättre
Hennes sång ock hennes vingar!
Må de dunkla makter verka
I det djup, der hvirflar brusa:
Lefvom vi, som svan och lärka,
I det Sköna, i det Ljusa!
VI.
Deolätus.
Sällhet är du en dröm? — Nej! blott i dig vår själ
Vaken är, och en syn äger af evigt sannt!
Hjertat slumrar i gråt från dig, med stumt farväl;
Men du är dock dess morgons pant.
När den dagas, o bröst! intet har flytt sin kos;
När din längtan igen öppnar sitt ögonlock,
Se! ditt fordom står qvar, friskt som en daggstänkt ros,
Närd af sol, men af tårar ock.
Smärtans törne, det hör skönhetens blomning till:
Njut din glädje likväl; andas den fullt, och dö!
Allt, hvad heligt du tror, allt, hvad du ädelt vill,
Bär sin himmel i jordiskt frö.
