Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1843.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

76

gällande. Nordiska konstnärer och poeter, med blonda hår, hvita halskrås och svarta, forntyska lifrockar, syntes än här, än der anställa sina ästhetiska betraktelser. Svårare blef oss att physiognomiskt utspana, hvilka slags betraktelser anställdes af en mängd långlagda och i långa frackar kringvandrande engelsmän; sannolikt var åskådandet af denna enfaldiga högtid ett dagsverke, som hörde till fullständigheten af deras classical tour. Mellan gående, stannande, samtalande, skrattande grupper sprungo af och till festligt putsade barn; somliga lekte på det gröna fältet, andra nedklättrade från Pompeji grafvård, sedan de en stund tumlat sig om i murgrönan mellan de fem små pyramiderna derofvanpå. Framför kyrkan skallade en lustig janitschar-musik, som ville vara krigisk, den är i detta land ett oumbärligt tillbehör vid alla religiösa högtidligheter. En tropp soldater, — också en vid dylika tillfällen vanlig dekoration, — hade korsvis sammanställt sina gevär, och hvilade bredvid dem i gräset på sina lagrar.

Man ingick i kyrkan. Blomster och rosmarin, i svällande festoner, omkransade hennes inre; golfvet var öfverströdt med friska myrtenqvistar; de angenäma dofterna tycktes förkunna att en moderlig godhet begåfvat denna leende natur. Allt knäföll här: framför högaltaret, på en ställning, satt under en thronhimmel den heliga Anna, mellan eldstungor af otaliga vaxljus; i famnen höll hon sin dotter, ännu späd, men redan bärande på hufvudet en drottningskrona. Belätet var för öfrigt ej något konstverk; det liknade en stor docka, målad, förgylld, och nu till helgonets hedersdag utstofferad med en ny statsklädning, ymnigt försedd med halskedjor, armband och gullhjertan. Men detta ögonblick var ej gjordt för kritiska anmärkningar: allt förekom oss passande till det hela och till sitt ändamål, allt var godt, gladt, oskyldigt och rörande. Man säge derom hvad man vill; den inre betydelsen motsvarade dock, hvad ett folk af lyckliga barn förmår i öfversinnliga ämnen tänka och hoppas. Det hade vid inträdet ej förvånat oss, att se kyrkan full af nästan