Sida:Nordstjernan1843.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

77

blott qvinnor: denna högtid är ju egentligen en qvinnofest. Det är Qvinnlighetens och Moderkänslans apotheos, som gör dess innehåll; att de kunde ej annat, än gerna och nitiskt böja sina knän för tecknet af dessa egenskapers nyfödda urbild. At artisterne och andra kännare, som sågo saken från en mera profan sida, kunde beqvämare tid och rum ej skänkas till mönstring af den behagliga skara, som led för led utbredde sig, med sina lockande skuldror och halsar, hvilka stolt och ledigt buro den sirliga bördan af sina hufvuden, hvarifrån de hvita, stickade slöjorna nu sväfvade ända ned till föttren. Äfven de ålderstignare hade mestadels ett utseende, som besannade Thorvaldsens (visserligen något öfverdrifna) utrop på ön Procida, men icke af samma anledning[1]. Mången gestalt påminte onekligen om Leopolds ”vackra bedjerska;” och lika sannt, som att knappt något skönare skådespel gifs i naturen, än en sådan i detta land, torde jemväl vara, att hon bör ses från sidan eller i allmänhet från en synpunkt, der man ej ledes på stränga betraktelser af att i blickar, anletsdrag, miner sakna uttrycket af ett djupare lif, en andligare själ, ett för himmelska rörelser tillgängligare hjerta.

Men snart nalkades från staden ett underbart tåg, på den med vatten bestänkta och med gröna qvistar beströdda vägen; en lång procession, som efter och mellan rader af ljus bar ett stort kors, utan någon dervid hängande bild, men från ofvan till nedan omlindadt med friska, mångfärgade blomsterkransar, och smyckadt med den fagraste på det ställe, der försonarens hufvud eljest skolat finnas. Processionen bestod af ett bland dessa verldsligt-andliga ”brödraskap,” som alltid församla sig till tjenst vid vissa religiösa bruk och högtidligheter. Innevånare i orten, men till värdigt utöfvande af denna förrättning höljde

  1. ”Se,” sade dessa raders författare der till Thorvaldsen vid anblicken af en gammal bister qvinna, ”huru lik hon är en Furie, en Eumenid!” — ”Ja,” svarade han hänrykt: ”i Italien är hvarenda käring ett skönhets-ideal.”