78
i fotsida hvita drägter, med röda pilgrimskragar och likadana vippor nedhängande öfver högra höften från ett rödt virhadt gördelsnöre, framskredo bröderna par för par, under entonig, men högljudd sång; två, som gingo en på hvardera sidan om bäraren af det stora blomsterkorset, förde stafvar, som äfvenledes voro med blommor lindade; de öfriga buro dels ljusen, dels långa stafvar ofvantill förgyllda, på hvilka gyllne laternor voro fastade. På något afstånd från blomsterkorset följde i tåget en gammal, på duk målad och i vinden liksom en fana svajande bild, med hvars bärande fyra personer voro sysselsatta; den var så föråldrad, att vi ej förmådde tydligt urskönja hvad den föreställde. Ändtligen kom ett icke stort, men starkt blänkande crusifix; Frälsarens beläte, ej illa bildadt, var bronzeradt eller förgyldt, och bar ett gullskimrande skärp omkring midjan. Allt efter som blomsterkorset, och sedan, hvar i sin ordning, de tvenne bilderna fördes förbi åskådarne, blottade alla männer sina hufvuden, och de frommaste bland båda könen böjde sina knän till jorden. Andlige, i deras ordensskrudar, hållande framför sig uppslagna choralsång-böcker, utgjorde de eftersta lederna. Blött en endaste svart klädning var med i det brokiga tåget, tillhörigt S. Madonna della Stellas egen prest, som i denna enkla drägt ledsagade de främmande gästerne till sin gudomlighets boning. Sålunda sammansatt, ryckte den sjungande processionen med glada, kanske nog hastiga steg in i kyrkan.
Det dröjde icke länge, så hade man der, efter flerahanda vördnadsbetygelser, hämtat den heliga Annas bild; den skulle aflägga ett besök i Albanos förnämsta kyrka, och sedan med tillbörlig ståt, välsignelse-spridande, bäras omkring genom alla större gator. Äfven soldaterne anslöto sig nu till prosessionen, och beledsagade, en på hvarje sida om hvarje led, de ärevördige vandringsmännen till staden. Såsnart den korsfästade Försonarens skepnad, som nu öppnade tåget, trädde utom kyrkodörren, gaf en rad af små kanoner, uppställd nära vägen midt emellan stadsporten och Pompejanska grafven, en häftigt knallande eld,
