103
””Åh, jag är van: allt är mig nu en lek.
Vi känna, spökena och jag, hvarandra.
Förr — det är sannt — blef kinden ofta blek,
Då jag dem såg vid Sakristian vandra.
Dock, ingen dödlig stör de dödas blund:
Från deras boning kan ej lugnet vika.
I marmorhvalf, på hafvets djupa grund,
På hjul och stegel — alla sofva lika.
Blott medan de i lifvet vandra här
Kan sorg och ondska deras lugn förjaga.
På jorden ej — i jorden frid det är.
Säll den, som lifvets tyngd kan tåligt draga.”” — ―
”Hvem — sporde Sigwaldh — ”skall begrafvas här
I denna dystra vrå?” — ””Du honom känner
Kanhända”” ― svarte karln — ””det mördarn är,
Som genom sjelfmord undgick bödelns händer.””
””Stenbunden marken är, att bryta svår.
På mycket länge här ej gräfning skedde:
Det har försvunnit tio runda år,
Se’n sist jag här de dödas sängar redde.
En vacker flicka med sitt barn det var:
Hon i förtviflan tog sig sjelf af daga,
Då grymt hon öfvergafs af barnets far,
Som hånlog, då han borde henne klaga.”” ―
Blek Sigwaldh stod och kall, som grafvens sten. ―
”Hvad hette hon?” ― hans ord, som blixten hastar. —
””Hon hette Thora: det är hennes ben,
Jag här kring dig ur griftens gömma kastar.”” ―
