8
sin bricka emottaga kopparne, då insåg1 jag att den nyss skallande basuna-rösten icke tillhörde någon annan, än den sköna dam jag nyss beundrat och redan i mitt hjerta kallat ”hustru min”.
Det varade en stund innan jag kunde taga mitt parti häröfver. ”Lundholm!” skallade länge hemskt i mina öron. Men efter allt (tänkte jag vidare), då nu naturen hade utrustat fröken A. med en basröst, var det icke vackert och redbart af henne att ej söka dölja eller försköna den? Var det ej ett stort bevis för hennes sanningskärlek, hennes karaktersfasthet och storhet? Huru lätt hade hon icke kunnat ropa sitt ”Lundholm” i falsett? Men hon ville icke vara falsk en gång i detta. Ovillig att behaga genom någon förställning, ropar hon ut sitt: ”Lundholm!” just med den röst som vår Herre gifvit henne. Är icke detta till och med skönt? Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!”, den skall icke bedraga en hederlig karl med några skenfagra ord och känslor, utan låta honom snart se hvar han är hemma med henne; hon skall spela rent spel.
Jag lät presentera mig för den sköna Abla. Nå, rösten var icke vacker, men så stötande var den icke heller på nära håll, och orden, de voro enkla och redbara, och ansigtet, ja, det var vackert, så vackert att jag småningom förbländades deraf; mina öron liksom kröpo in i mina ögon, och, blickande dag efter dag på Ablas sköna profil, kom jag oförmärkt in på kärlekens gebiet, och, hänförd af mina ögon, frågade jag den sköna Abla om hon ville blifva ”min hustru!” Hon svarade ”ja!” med en styrka i tonen, som nästan förskräckte mig. Men vi blefvo förlofvade, och i det jag nu fick komma den vackra profilen närmare, kände jag mig obeskrifligen belåten. — Men icke länge.
Förlofningstiden är en ganska besynnerlig tid, en tid af halfhet och ofullständighet, men på det hela en ganska förnuftig inrättning — när den icke räcker för länge. Man preludierar då till den förening, som intet utom döden bör upplösa; och visar det sig, att man omöjligt i
