48
Oxenstjerna.
Tro icke, att de svärd, på dem ni räknar,
åt Religionen ensamt vigdes in.
De äfventyrare med furstekronor,
i doldt, i öppet uppror mot en brusten
förbundsförfattning, de der låna manteln
af nit för kyrkan, att förfordra egen
herrsklystnad eller plundra klostrens hvalf —
de gå dit fördeln lockar — lika val
i Påfvelige, som i edra leder.
Gustaf.
Du ser för mörkt.
Oxenstjerna.
Och ni, min kung, för ljust.
Ni fritt må kalla min försigtighet
en nattlig fakla, mot er högre stjerna,
men stjernan höljas kan af moln — då strimmar
dock faklan ledande i jordens töcken.
Gustaf
(fortfarande).
Ännu har ingen obefläckad hand
höjt Trons banér. Jag hoppas än på Tyskland!
Upplösning herrskar, säger du? Välan,
en ande komma skall, som kastar ljus
i detta chaos, ordnar elementren
och bildar dem till en pånyttfödd verld.
Den anden är ej min, den är från ofvan,
af mig han fordrar blott min tro, mitt svärd.
Oxenstjerna.
Och Sverge? . . . Hvad blir borgen for dess trygghet
vid sidan af ert drömda jätteverk?
