54
askhögar röja blott hvar slott och byar
förr stodo — ingen kyrka öppnar mer
försonande sitt sköte. — Dessa minnen
ha Wallenstein och Tilly lemnat oss. —
O, de förskräcklige! . . . Och likväl släpptes
ej ödeläggelsen, af deras jernhand,
så tygellöst, som nu, då Conti’s bödlar
ha öfversvämmat, dränkt i blod vårt land!
Hvad är —för män — kamp, armod, sjelfva döden,
mot denna ångst, då röfvarhopars jern
stå höjda öfver fader, barn och makar,
då våldet icke skonar kön och ålder,
ej liken ens, i grafvens djup, från rån!
Den sista skatt, den dyraste, vi ägde,
vi bortsändt öfver hafvet — barn och makar,
och svurit dö för våra fäders tro.
Du har ju samma tro? Ditt folk ju har den?
Vår ringa hop af makten lätt besegras,
men understödd af er, den blir ett bålverk,
för Tysklands — kanske för er egen frihet!
Gustaf.
Ej främmande för mig är denna klagan,
den länge re’n genljudit i mitt hjerta.
(Vändande sig till Ständerna.)
Ja, gode Män och Ständer! Som han sagt,
så är det. Tyskland tyngs, vi sjelfve hotas
af andligt slafveri och verldsligt ok.
Jag vore icke värdig Wasas krona,
om jag ej vågade mitt eget lif
för denna tro och frihet, som han skänkt oss,
Men J mig redan följt till ärfda strider
i tjuge år. Jag kan ej fordra mer;
ett andedrag af fred bör unnas Sverge,
ty krigets bördor tryckt er mäkta hårdt.
Dock minnens väl, att ingen räddas ensam
i den förstöring, som går genom tiden.
