55
Mig synas derför blott två ting, att välja.
Den ena lotten frid — men slafveri,
den andra åter strid — men tro och frihet.
Nu väljen, Svenskar! Jag har redan valt.
(Stiger opp.)
Mitt ord är strid! — Hvem följer mig af er?
Allmänt Rop.
Vi alla — alla, följa dig i döden!
Gustaf
(till Tessin).
Flyg till de dina, säg: med nästa sol
går Gustaf och hans här till Tysklands räddning.
Tessin.
Din bild, som en skyddsengels, tecknad var
i våra hjertan re’n, förr'n vi dig sågo.
Du kommer — ingen makt skall oss besegra!
(Går skyndsamt med de sina.)
Gustaf
(nedstigande från thronen med
Drottningen och Christina. Till
Ständerna).
Er tackar jag, i mensklighetens namn!
En aning säger, att jag torde falla
i denna helga kamp! — Välsignadt vare
den Högstes namn i döden, som i lifvet! —
Men om jag aldrig mer er återser,
förgäten ej min maka och mitt barn.
(Lyfter opp barnet.)
Förblifven trogne denna späda telning,
som ej förmår att bära Kungars krona,
om den ej stöds af edert råd, er samdrägt.
(Djup och allmän rörelse bland Ständerna.)
En Dalkarl.
Ja — låt oss se ditt barn. Vi ofta hört
Christinas namn, men aldrig henne sett.
