56
Gustaf
(lemnar honom barnet).
Der är hon.
(Bönderna betrakta barnet.)
En Bonde.
Ja — hon har sin faders panna —
En Annan.
Hans blåa ögon —
Dalkarlen.
Det är Gustafs dotter.
(Äterlemnar barnet till Konungen.)
Du var ju sjelf ett barn, då dig vi hyllat;
Din dotter, med Guds makt, brås väl på dig,
så vilja vi, om Gud dig från oss kallar,
bli henne trogne, som mot dig vi varit.
Rop af Ständerna.
Ja, ja! Christina är vår arfvedrottning!
Gustaf
(rörd).
Jag tackar er, och drar till helga striden.
Farväl . . . farväl! . . . Min maka! . . . mina barn! . . .
J ären alla ju mitt hjertas barn!
För er jag stridt och blödt — för Sverges ära!
(Återhållande sina tårar.)
Farväl, och må vi en gång, efter kampen,
om här i tiden ej, dock alla trogna,
få återses i evigheten! — Amen!
(Trycker Drottningen till sitt hjerta, under det han upplyfter andra handen till välsignelse öfver sitt folk. De närvarande stå i spridda hopar, med sammanknäppta händer och böjda hufvuden, liksom förenande sig i en stilla bön. Täckelset faller).
