59
Pappenheim
(hetsigt).
General! . . . men Gratz
är ju oskyldig? . . .
Tilly
(till Adjutanten).
Så låt skjuta honom
oskyldig. Det gör bättre verkan.
(Adjutanten tar opp ett fickplån och skrifver.)
Pappenheim
(återhållande sin harm).
Nå—
hvad ämnar ni gref Schaumburg, sjelfva fältherrn?
Tilly.
Jag vill förlåta Schaumburg.
Pappenheim.
Ni — forlåta?
Tilly.
Ja — ty jag har ej makt, att straffa honom.
(Blir varse att Adjutanten skrifver.)
Nå, Gud förlåte mig — jag tror, ni skrifver?
Adjutanten
(bäfvande).
Herr General — jag fruktade — mitt minne —
Tilly.
Soldaten får ej skrifva — aldrig läsa
mer än sitt Pater noster och sin ed.
Dessutom ger jag aldrig längre ordres,
än de, som kunna tecknas pa en värjknapp.
(Går några steg. Otålig.)
Den tröga Conti låter vänta på sig.
Pappenheim.
Der är han.
