61
är den, som blixtrar ur hans skida fram.
Hvad skall den lumpna titeln gagna mig?
En annan tid omvänder lätt vår grafsten
och ristar deruppå ett annat namn.
Kanske en narr härnäst blir Calemberg?
Men Tilly dör med mig, ty Gudskelof!
jag har ej någon anförvandt på jorden.
Pappenheim
(afsides).
En egen tröst Jag vill försöka dock
om nåden ei hans kärfva lynne mildrat.
(Högt.)
Hör — General! Er dom för dessa arme
— der, vid Neu-Brandenburg, — var dock väl sträng.
Tilly.
Den milda luften drifver ogräs opp,
och rykten för ett djur gör halfva födan.
J skämmen bort soldaten med ert pjunk,
och fältherrns tårar under vapnen äro,
som regnet för en bågsträng — det förslappar.
Var jag nyss sträng? Hvad är väl mildhet då? —
Ni hört, att jag gjort mina första vapen,
se’n jag ur Jesuiter-orden gick,
som Adjutant hos Spaniens store Alba. —
(Tager af sig hatten.)
Gud fröjde denna kyrkans tappre stridsman.
Vid en belägring, uti Nederlanden,
befallte Hertigen, att alla bomber
välsignas skulle. Presten, som tillkallas —
han hette ändå Caspar Aquila —
förvägrar. Hertigen då dömde munken,
att laddas sjelf uti en mörsare
och skjutas ut, till fiendernas läger.
Kommandot förde jag, och lärde tidigt
hvad lydnad emot förmän säga vill.
(Vänder sig om för att gå.)
