62
De Förre. En kejserlig Officer.
Officern
(stadnar, med en vördnadsfull
bugning, straxt innanför dörren).
Gref Piccolomini er vördsamt helsar.
Han träffat hop med Svenska Kungens förtraf
och drifvit den tillbaka.
Tilly
(öfverraskad).
Gustaf — här? (Tystnad).
Han vågar då? — —
Pappenheim.
Dröj ej! — Gif ordres genast,
att falla öfver dem med hela styrkan! —
(Tilly står villrådig och synes öfverlägga med sig sjelf.)
Hvad? — Tvekar ni, att möta detta ströfband? —
Gref Conti! Ni har sett dem. Man förtäljt mig
att officerarne, på fria stunder,
som gummor, lappa strumpor, läsa böner. —
Tilly
(hastigt och afbrytande).
En hötapp fana var åt Roms legioner,
då först de gingo ut, att kufva verlden. '
(Tystnad.)
Jag har min egen tro om denne Gustaf.
Jag aldrig delat edert gäckeri,
om honom och hans här. Den, som har krigat
i tjuge år, och aldrig var besegrad;
som skapat härar i ett fattigt land,
att bjuda Nordens trenne riken spetsen,
som krossat Polens tappre Sapieha, —
(Med en sidoblick åt Pappenheim.)
har alltid styrka i sin arm, att kasta
ur sadeln dessa solskens-riddare,
som mata ryktets sångare i bur
och spegla sig i egen sköld.
(Pekande på Conti.)
