16
Hennes Nåd inom sig var fullkomligt öfvertygad derom, att de sämre folkklasserna i det andra lifvet icke kunde få något annat på sin lott än läderlappsvingar och pilpipor, förutsatt likväl att de ej kommo i den brinnande ugnen, på hvilken hon i och för deras skull fullkomligt trodde.
Grefvinnans farfarsfar hade varit böss-spännare hos Högstsalig Hennes Majestät Drottning Ulrika Eleonora och under en jagt hjelpt Högstdensamma att skjuta en större tjäder. Också har det grefliga vapnet en fläkter tjäder, liknande på långt håll och för svaga ögon en fläkter örn.
Hon tålte aldrig sådana åkdon, som hade mindre än fyra hjul och skattade sig lycklig öfver att alldrig halva behöft åka efter en häst.
Hennes hufvudsysselsättning, nb. när hon icke höll sitt folk i tukt och Herrans förmaning, var att doppa sockerskorpor i mjölk och dermed mata sina hundar. Aldrig nändes hon släppa ut dem i friska luften, den välsignade plebejska luften, eller klippa klorna på deras fötter, hvilka följaktligen fingo växa ut i ofantliga ringar. De stackars djuren gingo som på trissor; men förmodligen ansågo de detta tillhöra de adliga privilegierna och skällde inte mera för det.
Hennes Nåd for hvarje Söndag med fyrspannet till kyrkan, satt i griljerad bänk och sof obehindradt under hela gudstjensten, och hvar Nyårsdag gaf hon spögubben en ny kappa med tillhörande långa spö jemte förständigande om noggrannhet och stränghet uti tjensten.
Mången söndag lät hon bedja för sig i kyrkan, såsom varande ”mycket sjuk och svag”; men dagen derpå kuskade hon öfver sina vidsträckta ägor, för att visa sina underhafvande, att himlen hört deras böner.
