22
”Men är det inte för besatt,” återtog hon, ”att far och
son på samma gång — — hvilket förträttligt ämne till en
teaterpjes! — far och son! — ha, ha, ha!”
”Min son?” mumlade prosten, ännu mera storögd, men icke så skrattlysten som förut.
”Fader och son rivaler! — man kan skratta sig förderfvad!”
”Rivaler, hennes nåd!”
”Men låt oss sluta med det här — ja, min bästa prost, föreställ er, att i dag på morgonen har er herr son, Docenten, eller hvad han är för slag, varit så artig och anhållit om min dotters hand — om fröken Clementines hand — — hvad säger prosten om det?”
”Jag står som jag vore fallen från skyarne, hennes nåd.”
”Liksom ett annat ruskväder,” tillade grefvinnan halfhögt och med en sidoblick både på prostens mörka ansigte och mycket tråslitna kaftan.
”Min son — — min egen son!”
”Som jag sagt, och det har väckt min högsta ovilja, ty, min bästa prost, hvad utsigter har han väl som berättiga honom att kasta sina ögon upp till min dotter? — det faller af sig sjelft, att jag, å min dotters vägnar, gaf honom en korg och denna så inpackad som hans näsvishet förtjente, och hade jag vetat hvad jag nu vet, nemligen att han inte en gång kan påräkna något arf efter sin egen far, så, tro mig, skulle orlofssedeln blifvit än skarpare.”
”Och nådig fröken?”
”Skall gifta sig inom sitt stånd, gifta sig med någon man af högre familj — jag skulle tro, att grefvinnan Tjäderhjelms enda dotter med skäl vågar hysa sådana pretentioner.”
Prosten drog en suck; men denna suck liknade en jordbäfning, för hvilken Skönviks säteri, med alla dess tolf underliggande hemman, ramlade.
”Och derföre, min bästa prost, har jag hitkallat er, för att be er använda er faderliga myndighet och kufva er herr sons dårskaper — ännu ett ord, min goda vän, er son är en lärd man — jag begriper inte hvarför han lagt sig till sådana der stora svarta polisonger — det passar inte en lärd man att
