4
Natur! O huru ljuft, att uti ditt behag
En förlott endast tro, som evig skönhet höljer,
Och för min Andas blick upplåtas skall en dag,
När tidens sista våg mitt trötta öga sköljer.
Dock vid ditt afsked, o! hur menniskan är svag!
Fast bättre verldars fröjd, der bortom höres kalla,
Vi bäfva för den stund; då täckelset skall falla.
För sista gången här nu Jesus solen såg
Bak cederskogar sig i hafvets vågor bädda.
En ängslig tvekan sig bemägtigar hans håg
Om Gudomens beslut, att menskligheten rädda.
Han ensam irrande allt mer fördjupar sig
Bland hemska skuggorna på frestelsernas stig,
Af qvalen jagad bort från sina vänners sida,
Att bedjande för dem mot Död och Afgrund strida.
II.
(Jesus gick öfver bäcken Kidron.)
Sorgligt bäcken Kidrons silfverflod,
Mellan sina blomsterstränder susar;
Nyss uti den spegel, vinden krusar
Sista gången Herrans anlet stod,
Sista gången aftonstjernan lyste,
På en gångstig ljusets Majestät,
Och med liljans rena läppar kysste
Skapelsen sin Konungs helga fjät.
Sjung lilla bölja! din sorlande sång
Under palmer;
Der näktergalen så mången gång
På tufvan satt,
Och sjöng i den ensliga, stilla natt,
Sina psalmer:
När Jesus der stod uppå stranden.
