30
läst i hennes hjerta. Fruktan och hopp började knyta sitt tvåfärgade nät omkring hans själ, och hans sinnen förvirrades ... i orediga tankar lutade han sin panna mot hennes hand.
”Efter ni önskar det .. så vill jag försöka ... ni må sjelf sedan afgöra om jag har skäl att vara sorgsen;” Hon tystnade igen, betänkte sig ett ögonblick och derefter vidtog hon:
”Ni vet Baron, att man ibland kan känna sig mycket upprörd och beklämd utan att egentligen veta hvarföre?”
”Ja det vet Gud!” svarade Baronen, och Georgina fortfor, i det hon såg på honom med djupa blickar:
”Nå väl ... äfven jag har haft en tid då jag känt mig nedtryckt och besvärad af en dylik oförklarlig melankoli. Läkaren förbjöd mig läsa, isynnerhet poesi — min bror ålade mig att läsa för att skingra min själsoro. Doktorn hade för tillfället kanhända mera rätt än min bror. Det torde väl vara så, att när man allt för ihärdigt uppfyller inbillningskraften med idealiserade och fantastiska bilder och föreställningar, man då lätt råkar förbise verklighetens poesi, eller vi skapa oss lifvet och menniskorna der, efter det lif och de menniskoidealer som gestaltat sig i vår fantasi, samt känna oss olyckliga och svikna då vi tro oss finna att den verld vi skola lefva och verka uti, i sjelfva verket så litet svarar mot vår drömda skönhets verld.
Jag ville realisera mina drömmar, derför sökte jag efter kraft, skönhet, godhet, sanning hos menniskor — jag sökte dessa egenskaper hos andra, fast jag alltför väl fann att de saknades hos mig! ... men jag eftersträfvade att förvärfva dem en gång ...
Jag fann ej det jag sökte, åtminstone icke efter den skala som min inbillning uppgjort. Då drog jag mig tillbaka .. jag uppsökte med fördubblad kärlek mina gamla vänner ... Jungfrun från Orleans, den höga, svärmande Johanna, den sköna kärleksandande trogna Juliet! de förtjuste mig mera än någonsin. Och de gamle Grekerne! Den storsinte ädle atheniensaren som dog martyrdöden, och som, då han intagit giftbägaren, talade med sina vänner om himmelen, och förkunnade dem odödligheten! med dessa lärde jag lefva, fröj-