geln af de slagna fienderna. Man gjorde sig så säker, att några ville redan plundra det danska lägret. Men just i det- samma återkom Dahlberg med underrättelser, både oväntade och obehagliga.
Venstra flygelns första strid.
Ofvanbeskrifne kamp mellan båda konungarna och deras flyglar hade redan varat en god stund, innan bägge de öfriga härafdelningarna hunno till valplatsen. Under iltåget dit hade också danskarna, hvilkas väg var kortare, genskjutit svenskar- na och afskarit dem från Karl den elfte och dess flygel. Denne sednare började sin strid norr ut från Lund vid höj- den af Helgonabacken. Men svenska midten och venstra fly- geln fingo deremot sin plats mellan Slibehoijen och Nöbbe- löfs kyrka, der den svängde om och vände sig norrut mot dan- skarna. Här var det, som dessa troppar kämpade sin första strid; men på långt när icke med så stor lycka, som deras högra Ilygel Venstra flygelns anförare, generallöjtnant Galle, föll genast i början af striden och samma olycka träffade inom kort ganska många af det högre befälet. Oordning och vil- lervalla spriddes snart nog i hela flygeln. Den började vackla och vika undan. En tropp utmärkte sig dock genom tapper- het in i döden. Det var ett finskt dragonregemente, som fått sin plats på venstra flygeln. Öfversten hette Borckhusen och det öfriga befälet utgjordes för det mesta af hans söner, släg- tingar och grannar. Fåfänga voro danskarnas bemödanden att rubba eller förjaga denna kärntropp. Danska lifregementet till häst med flere ryttarskaror angrepo dem, men fåfängt. Dan- ska lifregementet till fot under den tappre öfverste Bibau, pröfvade ock sitt mod och sina vapen emot Borckhusen, men lika fåfängt. Då började fienden kasta granater in i hjelte- troppen. Dess leder blefvo likväl icke sprängda, men dock småningom så förtunnade, att danskarna snart kunde bryta derin. Borckhusen, hans slägtingar och hans dragoner flydde ej utan försvarade sig i döden. De blefvo alla nedhuggna och deras svarta fanor eröfrade. Återstående delen af sven-
