11
Och knappt dess budskap han förnam,
Förrn på sin drake bort han samm.
Till blodig strid han sig begaf
Och fann en önskad hjeltegraf.
Men anden for med helig fröjd,
Till Odens borg i himlens höjd.
När nu sommarn stod på fjället
Med sötblomstren uti hatten,
Då gick Thora, Nordens stjerna,
Bort från ljusa himlahvalfvet,
För att, som en skön Valkyria,
Tjena kämparna i Valhall.
Der hon fann sin ädle fader
Och — hvad mer? — hon fann sitt hjertas
Vän, sin ömt begråtne brudgum.
Salighet, den ingen tunga
Mäktar uti ord beskrifva,
Bredde nu sin ljufva balsam
Kring dess nyss så qvalda hjerta,
När hon, vid sin faders sida,
Ur ett horn af guld och perlor
Drack tvemännings med sin Iwar.
Men den ljufva sommarn flydde.
Kort är sommarn uti Norden.
Thora måste lemna Valhall,
För att som en himlens stjerna
Åter stråla öfver etherns
Genomskinligt blåa lufthaf.
O, hur bittert då hon sörjde
Under hösten, vintern, våren!
Hur hon längtade till sommarn!
