28
— Inga preludier! — sade brukspatronen — utan fram
med sjelfva psalmen! det är längt lidet på qvällen och snart
tid att gå till sängs.
— Nå väl — svarade majoren — jag skall genast förtälja min tragedi.
— Nej för Guds skull, ingen tragedi! — läspade brukspatronens dotter, en giftvuxen tärna med pionröda kinder. — Tragedier äro så rysliga och man drömmer så oroligt sedan.
— Min nådiga fröken! — genmälde majoren — här är endast fråga om en barntragedi, hvaraf ej ens de liljefinaste nerver behöfva skakas. Fullvuxna menniskors tragedier kunna visserligen kallas rysliga, ty der går alltid blodigt till och hjelten blir merändels mördad — af sig sjelf eller af andra. Men i en barntragedi eller en sådan, der hjelten är ett barn, blir katastrofen sällan svårare, än att hjelten får sig en risbastu.
— Begynn, begynn! — ropade brukspatronen otåligt.
— Ja — sade majoren — jag skall begynna. Men såsom inledning förutsänder jag några notiser om sjelfva skådebanan, tiden och de agerande personerna.
Skådebanan är köket i ett litet comministerboställe. En aflång gryta med lock uppå och eld inunder står i spiseln och sprider en angenäm steklukt. Husets enda porslinsfat är något oförsigtigt ställdt på sjelfva kanten af spiselhällen.
Tiden är en söndagsförmiddag i slutet af 1780-talet. Comministern sjelf har åkt till kyrkan för att predika; likaledes har allt tjenstefolket begifvit sig dit, så att till tragediens uppförande ej återstå flera, än följande tre personer, hvilka vi nu skola taga i särskild betraktelse.
Den första personen är ingen annan än jag, comministerns son. Fem år gammal och klädd i kolt — ty den ifrigt efterlängtade utmärkelsen att få nyttja byxor skulle ej
