Sida:Nordstjernan 1859.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

11

den allmänna entusiasmen. En hel verldsdel steg upp och hyllade Washingtons vän. Männerna trängde sig fram för att trycka den gamles hand, och qvinnorna beströdde hans väg med blommor.

Eller — för att välja ett närmare exempel — hvad var det väl som gjorde, att ett troget folk nyligen vid en konungs resa genom sitt land, utan befallningar, utan vinkar och utan öfverenskommelser bar honom på sin känslas armar, och förde honom i triumf från provins till provins; hvad om ej opinionen?

Det var opinionen, som den gamle vise mente, då han sade, vox populi, vox Dei, folkets röst är Guds röst; dock icke desse folkets röster, som framtvingas af befallningar, ej heller de som samlas i hattar eller utgjuta sig i tal, utan den röst, hvilken lefver i folkets hjerta, och förklarar sin mening, utan att säga ett ord.

När man i dagbladen läser om oförväntade händelser, som på en gång förändra staternes utseende; när man nyligen läste att thronerne svigtade i Paris och Dresden, och Cassel och Braunschweig, eller att Belgien remnade från Holland, eller att segraren vid Vittoria och Waterloo, som 2 år förut var mäktigare än sin konung, måste lemna Englands styrelse åt en man af folket, utan att någon en månad förut anat möjligheten af allt detta; då sammanblandade man dessa förändringar med «händelser», hvilka ej kunna förekommas, ej förutses, och ej beredas, t. ex. med en jordbäfning eller en storm. Man berättade om thronfallet i Paris som om utbrottet från Vesuvius. Men en sådan jemförelse är ett misstag. Det man kallade händelse var blott verkställigheten af en dom redan fälld förut, skrifven på väggen af en osynlig hand. Det var dervid icke något som hände, utan något som verkställdes. — När man såg spillrorna af den fallna storheten, trodde hopen sig se en bild af förgängligheten; och det var dock det oförgängliga man egentligen såg; det oåterkalleliga i det enda, som utgör ödet på jorden, det andligas, tankens eviga makt.