Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12


Man tror, att handlingarne äro glömda för det att de efter några dagar eller veckor eller år icke omtalas mer; men man bedrager sig. Som osynliga elektriska partiklar, uppstiga de antingen mot solen, förstärka dess ljus, och uppväcka lif och rörelse på jorden, eller samla de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills det är laddadt, och på en gång oförtänkt utgjuter sig och förkrossar. I ett helt sekel laddades molnet öfver Frankrike af hvarje enskilt förtryck, af hvarje hån emot Gudomen, af hvarje förakt för menskligheten, af hvarje suck som ingen hörde, af hvarje tår som ingen såg. Glädjen och lyckan tycktes lysa öfverallt; man dansade och sjöng, och njöt af ögonblickets vällust. Ingen brydde sig om den mörka fläcken på himlen, förrän på en gång Frankrike stod i låga, och blod i stället för vatten flöt i dess strömmar.

Detta är forntidens Nemesis, den hämnande gudinnan, och det är detta, som den Helige menar, då han säger att föräldrarnes missgerningar blifva ett straff för barnen, allt intill tredje och fjerde led. Ingen missgerning, liksom ingen dygd, faller förlorad till jorden. Den kan glömmas af de dödliga; men den är upptecknad i en oförgänglig bok.

Så andlig är opinionens makt, så etherisk dess tillvarelse. Man ser den icke, hör den icke, förnimmer den icke. Den osynlige domaren vandrar tyst igenom folken. Endast den vise, tidens söndagsbarn, ser honom, och hör dess varnande röst.

Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. Ett dagblad är ju blott en enskilt röst; och dessa tusende röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvarandra. Hvem har af alla dessa rätt? Publicismen är ofta icke en chorus, utan ett charivari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbistrade orkesters toner?