13
Så mycket är riktigt, att ibland dessa tusende
finnes äfven en och annan, som exeqverar tidens thema
med noggrannhet i hela dess allvar, eller i hela dess
triumferande ton; men det gör sig icke alltid gällande uti
bullret. Det behöfves ett fint, ett uppmärksamt öra, för
att urskilja de förtryckta ljuden, för att urskilja det
melodiska från de falska tonerne.
Många mäktiga frukta publicismen. Det är opinionen de borde frukta. Publicismen skyddar makten, i stället för att störta den; den gör spioneriet öfverflödigt, och förleder ingen. Den nya tiden fäster sig vid det factiska, vid resultaterna. Känner man att de äro goda, välan, då är makten trygg, huru den än klandras, misstydes, skymfas. Känner man åter att det factiska trycker; publicismen må vara bunden och nedkastas i det djupaste statsfängelse; känslan kan man ej förstöra.
I Frankrike före 1789 och i Polen fans ingen tryckfrihet. Likväl reste sig bådas nationer i massa emot makten. Om tryckfriheten funnits der, hade sannolikt ingendera af dessa revolutioner hvarken varit så blodig, eller så oväntad. Carl X:s ministrar kastade skulden för de tre dagarne på publicismen; och publicismen var dock deras enda vän, deras enda pålitliga rådgifvare. Thronen föll, ej derföre att publicismen angrep den, men derföre att den sammanstämde med opinionen. Det behöfves mera mod att höra sanningen, än att våga lifvet. Egenkärleken att ha rätt är starkare än egenkärleken att lefva. Ofullkomligheten är äfven den högst uppsatta menniskans lott; och dock vill ingen erkänna att han kan misstaga sig. Detta är mensklighetens afgudadyrkan, mensklighetens hedendom. Man gör sig sjelf till Gud; och fordrar dertill med, att andra skola tända rökverk åt ens brister.
Påfven brände Huss, likasom hedningarne stekte Laurentius. I hundrade år trodde man att man äfven uppbränt hans anda. Man lyssnade om ännu något flämtande andedrag hördes. Då man var som säkrast,
