Sida:Nordstjernan 1859.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

Förtrollad är lansens blodiga spets,
Nu sjunker den ned mot jord.
Men klart i de häpna kämparnes krets
Ljöd prestens manande ord.

Presten.

Håll upp, håll upp! I himlens namn jag bjuder.
Må svärden hvila från sin vilda gång!
Hör, tempelklockan öfver nejden ljuder:
Hon sjunga må i frid sin tysta sång.

Se, flodens svan på sträckta vingar sänker
Till oss sig ned att bedja till sin Gud.
En himmelsk glans kring hvita halsen blänker,
Och sången blandar sig med klockans ljud.

Se dit, se dit, du tvifvelsamma skara!
Hvem är den svagaste på jordens ring?
Månn’ luttens vindar, som i rymden fara,
Dig visat förr så- underfulla ting?

Böj knä i stoftet under trogna böner
Och hviska fromt, på hvem ditt hjerta tror!
Må Erins kämpar varda himlens söner, —
Då vill jag falla nöjd, — ty Gud är stor!

Hvad härlig syn!
Ur öppna skyn
Den ädla fogeln svingar.
I ståtlig flygt
Den seglar tryggt
På silfverhvita vingar.
För hvarje ljud,
Ur malmen går,