82
De sköna former växa ut.
Se, hvitklädd brud
Jungfrulig står
Ur svanens fjädrar fram till slut.
Fionnuala, skön som förr,
Förklarad syns vid templets dörr.
Bland Erins folk,
En fridens tolk,
Hon vandrar, blek som döden.
För Erins män
Hon täljer än
Sin lefnads dunkla öden.
Och hvar hon går
Med tröstens ord,
Ej stridens lansar glimma mer.
I hennes spår,
Mot blodig jord
Blott fromma knän sig sänka ner.
Till templet sist hon styr sin gång
Och sjunger der sin svanesång.
Fionnuala.
Nattens mörka dimmor falla,
Solen ler kring Erin klart,
Och för hennes söner alla
Himlens ljus är uppenbart.
Tack för sanning och försoning,
Fader i det blåa loft!
Här uti din helga boning
Vill jag åter varda stoft.
Jordens oro är förgången,
Grafvens hvila återstår.
Redan klingar englasången,
Redan vinkar evig vår.
