Sida:Nordstjernan 1859.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

83

Lifvets fröjder äro tomma
Mot det hopp, min ande fått
Ack, på jorden glädjens blomma
Spirar fram ur tårar blott.
 
Erin, hafvets väna dotter,
Vandra trygg på ljusets stig!
Tro mig, ödets dunkla lotter
Skiftar ej en slump åt dig.
Nyckeln till din framtids gåta
Bär du i ditt eget bröst.
O, må ej min ande gråta
Öfver dig i tidens höst!

Skydda troget fridens vårar,
Att ej splitet dem förgör!
Hur de flyta, ångrens tårar, —
Det som skett dock aldrig dör.
Må mitt dystra öde tala
Varningsord i hvarje strid!
Tro, ja, tro Fionnuala!
Hon har kämpat — hon har frid.
 
Det vardt så tyst i den gröna dal
 Som under en midnattssky.
Fast kämpar der stodo till tusental,
 Det hördes ej knäpp eller kny.

Blott klockorna sjöngo i darrande rymd
 Om himmelens ljufliga frid,
Och solen, ej af en molnfläck skvmd,
 Kring templet strålade blid.
 
Men jungfrun så lätt till altaret flög,
 Af fröjd hennes hjerta slog.
Till heliga korset hon sakta smög
 Och kysste dess fot och dog.