Vilja vi i några få ord bestämma den germanska romantikens särmärke, skulle det närmast bli en längtan bort från det förståndsmässiga till det känslofulla, från det komplicerade till det enkla, från kultur och civilisation till natur och lantlig enkelhet, från rationalistisk förnuftskristendom till innerlig gudsgemenskap. Man ville ej ha den reella utan den idealiserade bilden av tingen.
Det ligger ett genomgående religiöst drag över hela denna germanska romantik, på samma gång konst och liv sammansmälte som aldrig tillförne. Liv, konst, religion voro de tre uttrycksformerna för tidens innersta tankeliv. I mittpunkten stod konsten, vilken genomträngde livet och gav det dess gestaltning, religionen var det mål, dit konsten sökte komma för att nå sin uppgift.
Söka vi inom musiken efter uttryck för denna tidsandans hela strävan, finna vi detta tydligast framställt inom operan. En av dessa typgestalter är Agatha i Webers Friskytten. Agatha är den enkla, okonstlade lantflickan med barnafromheten och den innerliga tillgivenheten: en okomplicerad lantgestalt med den medfödda renheten på sin panna. En annan sådan typgestalt är Webers Euryanthe. Här är det visserligen ej den enkla flickan av folket men i dess ställe den ömma, lidande kvinnan, som står värnlös gentemot sin omgivnings alla ränkor och ondska. En annan sådan romantisk gestalt, fastän danad av den föregående tidsåldern, ehuru fullt förstådd först av den nästa, är Donna Anna i Mozarts Don Juan: den sörjande och älskande kvinnan, den högsinnade, lidande dottern och den tillgivna, varmt hängivna bruden.
8
