Denna germanska romantik fullständiggjordes av den samtida italienska. Det låg i hela dåtidens germanska gemyt en strävan och en längtan mot Italien, Mignonlandet, där citronerna blommade, den längtansfulla trånadens land. Vi finna denna kärlek till södern uttryckt i tidsålderns diktverk på mångahanda sätt. Målarna återgåvo med den innerligaste hängivenhet det glödande, sydländska färgspelet och alla de skiftande nyanserna i ett italienskt landskap.
Inom musiken framträdde denna kärlek till landet på andra sidan Alperna i en dyrkan av de italienska mästarna Bellini och Donizetti. Vilja vi från Italien taga fram en mottyp till Webers Agatha, finna vi denna i Donizettis Regementets dotter. Hos Weber var det den allvarliga, svärmande, fromma lantflickan, hos Donizetti det glada, friska, ystra barnet, som uppfostrats utan föräldrar av en grupp soldater, utan religion och utan varje grubbel över livet men med natursinnets hela renhet och ursprunglighet. Mot en sådan individualitet förmådde kulturen och civilisationen intet. Vilket ögonblick som helst var hon beredd att lämna den högre klassens rikedom och lyx för det fria livet bland soldaterna. Agatha och Regementets dotter äro två varandra högst olika typer, men ändock äro de framvuxna ur samma tidsålders naturlängtan. De äro båda uttryck för tidens trånad efter det oskuldsfulla, det renhjärtade, det av civilisationen oberörda lantliga gemytet.
Söka vi så till sist en gemensamhetstyp för det germanska och italienska, det germanskt allvarliga, svärmiska, melankoliskt måndränkta och det italienskt färgmättade och okonstlade, finna vi detta i Bellinis Amina i Sömngångerskan. Amina är den
9
