lantliga oskulden, den elementära barnanaturen men på samma gång den storslaget ädla kvinnan, värnlös som Euryanthe, lidande som hon, ur stånd att försvara sig mot sina fiender. Likt en andegestalt svävar hon fram över ett månskensbelyst landskap — en romantikens idealgestalt med hela tidsålderns melankoli och svärmiska trånad. En annan bild, mejslad ut ur romantikens grundåskådning, är Bellinis Norma. Här framträder mera det religiöst patetiska draget. Norma är prästinnan med den djupa, tragiska skulden, den undergivna, prövade kvinnan, som lidit skeppsbrott på sin egen kärlek, den högsinta, sublima gestalten med tron och kärleken.
Gå vi från dessa typer för tysk och italiensk konst, sådana dessa formades av Weber, Donizetti och Bellini, till de mera universellt romantiska gestalterna, finna vi en tredje tidsform framställd av Meyerbeer, förenande i sig den tyska, italienska och franska stilen. Hos Meyerbeer blev det dramatiskt verksamma det viktigaste. Det sätt, på vilket han sökte nå detta mål, låg utom den tyskitalienska romantiken och var helt och hållet ett resultat av fransk kultur. Oss intresserar i detta sammanhang mindre den egentliga dramatiska iscensättningen än de germanskt-romantiska gestalterna han tecknade utur sin egen tyska grundåskådning. Vi finna då två typgestalter: Alice i Robert av Normandie och Valentine i Hugenotterna. Båda dessa äro representanter för den religiösa, trosstarka sinnesarten. Även här var det lidande kvinnor, som tecknades, men sådana, som sökte och funno en tröst i bönen, det hängivna försjunkandet i gudomen. Liksom i Norma var det den religiösa andakten, som fick ett tydligt uttryck, men under det
10
