att Bellini lät vekheten, den kvinnliga ömheten tala, fann Meyerbeer mera toner för karaktärskraften, som genom bönen vill framtvinga hjälp från ovan. Det var den positiva religionen, som ville träda handlande fram i livet.
Gå vi så till sist till den rent germanskt-tyska romantiken inom operan under 1830- och 40-talen, finna vi där två för tiden representativa gestalter i Marschners Hans Heiling och Lortzings Undine. Här var det naturandarnas längtan mot förlossning, de i bergets och havets dunkel boendes trängtan mot ljuset, från skenlivet mot verklighetslivet, från det obestämda till det bestämda, fram mot den levande själen. Här stod Norden och Södern, det germanska grubblet och det italienska handlingslivet, månskenet och solskenet, ej uppgående i ett, utan i konflikt mot vartannat. Det var den tyska och den italienska romantiken som två väsen i en person, dualismen i människoanden, brottningen mellan livet inåt och livet utåt, som fick konstnärlig gestaltning. Resultatet av denna kamp blev, att skenlivet, grubblet segrade. Den innerligt efterlängtade, klara gestaltningen, medvetandet, människan med själen kunde ej av dunklets barn vinnas. Den germanska tankevärlden kunde aldrig förmälas med söderns liv. Själen måste lämnas och naturandan återvända till berget och havet, som danat den.
Den germanska romantiken slutade i pessimism: försakelse, uppgivelse, förnekelse av livet och bejakelse av döden. Friedrich Schlegels och Schopenhauers lära om konsten att dö, blev slutet på den tyska romantikens lidandesväg. För detta liv, livet för dödens skull, blev religionen den enda räddnin-
11
