gen. Men denna tanke kunde ej få sin musikaliska utformning inom operan utan måste söka sitt rätta uttryck inom oratoriet.
1830- och 40-talen i den germanska världen blev oratoriets tid, då Handel återupptogs. I hans Messias fann man sina tankar få gestalt. ”Jag vet, att min förlossare lever”, var den tro, som här gav tröst. Ett annat uttryck fick samma längtan i Bachs koraler. Här var det åter bönen och hoppet, som fingo vingar. Händel och Bach erhöllo en tolkning som aldrig tillförne, och bådas ande levde upp och fick ny gestaltning i Mendelssohns Paulus och Elias.
Tidens hela lyriska grundstämning erhöll utanför operan och oratoriet sin form inom musiken i Schuberts och Schumanns romanssång. Den veka innerligheten, den längtansfulla trånaden, den svärmiska månskensstämningen uttrycktes där i toner så, som just tiden önskat den.
Men Jenny Lind då? Hur förhöll hon sig till dessa tonskapelser? Tiden själv gav omdömet, att ingen bättre än hon kunnat tolka just de här nämnda mönstren för tidens anda. Agatha, Euryanthe, Donna Anna, Amina, Norma, Regementets dotter Alice och Valentine blevo de gestalter, där hon just gav sitt bästa, dessa väsen, som voro ett med hennes eget. Från operan flyktade hon till oratoriet och romansen och tolkade som ingen Messias, Paulus och Elias, Schuberts och Schumanns romanser. På hennes minnestavla i Westminster abbey i London står: ”Jag vet att min Förlossare lever”, och med de orden gav man såväl henne som tidsåldern den rätta karaktäristiken: konsten och religionen i förening såsom
12
