den innersta andemeningen i livet, det som gjorde det värt att leva.
Romantikens strävan till det enkla, okomplicerade, till den lilla världen, gav åt hela den romantiska riktningen något begränsat, måttfullt. Livsförnekelsen, underkastelsen, den ödmjuka hängivenheten utgjorde ett negativt drag, som strävade bort från den stora konsten. Romantiken var ej de stora världsbehärskande snillenas, ej det kraftfulla viljandets tid. Det fanns bland dess ledande andar ingen Prometheus, som med gudamakt rykt elden ur himmeln. Det vilda, otyglade, lidelsefulla draget, som ofta är ett med en verkligt stor tidsålder, fanns ej. Det saknades tragiskt patos, den nervfulla kraften, gudomsmakten i människans väsen. En Beethovengestalt kunde den ej dana, därtill saknade den tillräckligt liv och ande.
Jenny Lind var ett barn av sin tid. Samma gudshängivenhet, samma strävan till det enkla och okomplicerade, samma barnaoskuld och själsliga renhet, men även samma brist på lidelsefull kraft och storstilat patos. Hon kunde ej ge, vad hennes tidsålder ej ägde.
Men hon blev en sin samtids yppersta prästinna — och ”den som gjort nog för de bästa i sin egen tid, den har levat för alla tider”.
13
