112
Han griper kalken, som strålar med underbar glans. »Frälsning undret givit: förlöst Förlossarn blivit.»
Man har ofta frågat efter Wagners religiösa tro.
Till bekännelsen var han protestant, men han hade
under sin uppväxt ej fått någon inblick i religionens
grundsanningar och var till hela sitt väsen en
ren ateist. Under teaterlivet i Würtzburg och
Magdeburg hade hans sinne ytterligare förvildats. Han
berättar själv, huru han vid själva vigselakten stod
alldeles oförstående för den religiösa handlingen.
Kyrkoherden talade så varmt om en hjälpare i
nöden, Wagner tittade förvånad upp och undrade om
prästen hade hittat någon, som ville ge honom
pengar. Då han hörde namnet Jesus som den store
hjälparen, sänkte han missmodig och besviken ned
sitt huvud. Han förstod ingenting av allt, men fick
sedan höra, att »det hörde till ceremonierna».
Det fanns dock något, som kunde föra honom fram till religionen: hans eget medlidande för andra. Redan under nöden i Paris förmärkes i hans skrifter den luttring, som inträtt i hans själ. Hans hjärta blev alltid så vekt för alla, som drabbades av sorg. Kärleken uppehåller hans själ, och han söker en tröst i goda gärningar. På 1850-talet lärde han känna den indiska religionen och finner i den sin tröst. Buddhismen blir allt. Den hade lärt honom att förakta livet och älska döden.
