har skyddat mig mot Fortunas besvärliga solblickar. Med svarta skuggor har du ständigt bortskymt för mig denna jordens fåfängliga goda: hav tack för din outtröttliga tillgivenhet! Men om det är möjligt, så sök dig för en gång en annan skyddsling, ty endast av ren nyfikenhet ville jag gärna pröva, hur det känns att leva utan dig.»
Efter denna upptakt börjar själva biografien:
»En medelstor stad i mitten av Tyskland är min fädernestad. Jag vet ej rätt vad man hade ämnat mig till, jag kommer blott ihåg, att jag en afton hörde en Beethovensk symfoni uppföras, att jag efteråt fick feber, blev sjuk och, när jag åter tillfrisknat, fann mig vara musiker. Ur denna omständighet kan det väl förklaras, att jag, om jag ock med tiden lärde känna annan vacker musik, dock älskade, dyrkade, tillbad Beethoven över allting. Jag erfor ingen annan lust än att helt försjunka i denna andes djup, till dess jag slutligen inbillade mig, att jag blivit en del av honom, och i egenskap av denna minsta del började jag högakta mig själv, få högre begrepp och åsikter, kort sagt bli det som förståndigt folk vanligen kallar en narr. Mitt vansinne var emellertid av mycket godmodigt slag och skadade ingen; det bröd jag i detta tillstånd åt, var mycket torrt och den dryck jag drack mycket vattnig.»
I en annan karakteristik bekänner han: »Han var en god människa och en hederlig tysk musiker. Han hade ett vekt hjärta och grät alltjämt, när han
