Hoppa till innehållet

Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

115

Han svarade, att det vågade han inte yttra sig om. Och så såg han på mig och sade:

— Fröken ser inte så förfärligt kry ut själv.

— För all del, sade jag, jag är så ny i yrket, så jag har ingen rätt att vara det minsta dålig.

(Men faktum är, att jag nog känner yrkesvärken i ryggen, när jag skrivit för länge på maskin.)

— Sköt er i tid, fröken, i alla fall, sade doktorn med någon myndighet. För tro mig, annars räcker ni inte länge.

Jag ryckte på axlarna.

— Det gör ingenting.

— Det är många unga flickor, som svarat mig så där, sade han saktmodigt men i en ton, som om jag varit ett dumt och litet barn.

Vad är det med er allesammans? Har ni ingen levnadslust? Utan sådan kan man inte smälta maten, som ni kanske vet.

— Å, sade jag, för att smälta vår mat kan inte gå åt så värst mycken levnadslust.

Jag fick nu redogöra för vad vi brukade äta: kaffe, smörgås, choklad, smörgås, en rätt på hushållsskolan, te eller pilsnerdricka och smörgås.

Han häpnade och förmanade, gjorde upp en matordning och sade, att han skulle skriva i tidningarna. Jag tror t. o. m. att han talade om det kommande släktet, var lyrisk med ett