135
en randning av komik, alldeles som jag ser mig själv — ibland.
Häradshövdingen själv beväpnar sig med tålamod och överseende inför betänkligheter, som han betraktar som en förlåtlig atavism, den där snart skall vika. Det finns dock ögonblick, då han är allt annat än tålmodig. Då kan han svepa om mig med passion, så att jag nästan mister balansen, men då kan han också bli ond och svära på att han skall ha mig i alla fall, hur stram jag än gör mig.
Jag stram!
Jag slutade upp med att gå till kontoret på eftermiddagarna, då tog han sig för att ringa hit och kommendera ner mig.
Jag är ensam hemma nu, och jag vet, att om tio minuter skall han ringa. Han skall säga något om ett angeläget brev, som måste sändas av i kväll, jag skall svara, att jag kommer, så skall jag ställa mig framför spegeln och kamma om mig, mitt hår skall gnistra och vrida sig under kammen i ett trotsigt humör, och när jag möter mina ögon, skall de blänka farliga och svarta, medan kinderna är röda. Och mina händer skall darra, så att jag endast med möda kan fästa hatten eller knäppa handskarna. Sedan skall jag komma nerför trapporna, hur vet jag inte, och i spårvagnen skall jag sitta och småle, så att herrn bredvid mig
