29
träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.
Baby brukar komma till hushållsskolan samtidigt med mig, men i dag uteblev hon, och jag måste äta ensam. Boskapen utfodras vid små bord, och det är så fullt, att det alltid står några hungriga djur och väntar på ens plats. Man ser ofta kotterier, men lika ofta enslingar, som jag, och alla sitter vi och försöker studera varandra, medan vi väntar på pepparrotsköttet. Det är unga och gamla, mest kvinnor och mest gamla. På mig verkar de som sorglustiga framtidsvyer, dessa typer för en löjlig ålderdom utan värdighet, lika frånstötande antingen den myser av en urblekt och torftig förnöjsamhet, när kåldolmarna ställs fram, eller den knarrar småaktigt och gnatigt vid enahanda syn. När jag blir gammal och utan hem och barn att se om mig, skall jag koka mat i kakelugnen och gå ut i skymningen. Jag måste tänka, apropos gammal, på vad Putte sade i går:
— Hör du, Pegg, det vore allt spralligt, om du gifte dig snart.
— Tycker du inte jag kan vänta litet än? frågade jag förvånad.
— Sällan, Pegg, då kommer du på överblivna kartan.
— Vad har du fått det från?
Pojkarna sa så i lördags, när du hade varit
