31
här på begravningsbyrån, för jag trodde att i ständig närvaro av döden… Men den här är den värsta.
När jag erinrar mig allt i den vägen jag varit med om och så tänker på min stackars gamla pappa, som inte ville låta mig gå utan förkläde med en stadgad barndomsflirt på en kyrkokonsert hemma i Linköping i somras — Händels Largo du förstår och så vidare — ja, vet du, då vill jag både skratta och gråta. Och när vi sedan superade på stans automat — smörgås och mjölk — inspirerade honom detta företag till en hel liten broschyr i sedlighetsfrågan. Min stackars lilla pappa, du skulle bara ana!
— Är han aldrig häruppe? frågade jag.
— Jo, en gång, förra våren. Han besökte då min chef för att ”höra hur min dotter skötte sig” och be gubbkräket kan tänka ha litet faderlig omsorg om mig.
Och chefen höll sig allvarlig och bad pappa vara övertygad om, att han kände sina skyldigheter mot de unga flickor, han hade i sitt arbete.
Men dagen därpå hade jag en ny och kärkommen anledning att ge honom en örfil i korridoren. Vilken dråplig landsortsfysionomi du sätter upp, Elisabeth! Men vänta du bara, du får nog känna på, du också. Du är ju Ligans skönhet.
