65
likgiltiga inför ens sorger och kommer med plattheter, men hon åt ändå. I ett anfall av galghumor beställde hon t. o. m. efterrätt.
— Pegg, detta är livets verkliga sorger och allvar. Detta har jag för att jag gått och hängt huvudet för notariens fruntimmer och trott jag var olycklig. Bah — all själens smärta är bara bosch. De verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan! Adjö, Pegg, om du hittar 67:58 på gatan kan du ringa på till 6359, för där är jag. — Och hon log ett litet smärtsamt leende och gick till kassan: — En kalvstek och en mandelform med sylt — 60 öre och 30, 90, var så god.
Jag blev kvar en stund ännu och funderade skarpt. Så gick jag tillbaka till kontoret. Där satt jag i en timme och försökte arbeta, väntande under stigande nervositet på att chefen skulle komma.
Han kom också, i ett milt, medgörligt Rosenbadslynne.
— Häradshövdingen har alltid varit vänlig, sade jag, vore det inte möjligt, det är kanske oförskämt, men ett förskott på lönen — 100 kronor —. Vad jag hatade honom för den blick, han fick i ögonen.
— Då får fröken sedan dåliga affärer allt framgent, sade han och såg stint på mig.
5. — Norrtullsligan.
